När våra hästar stegrar, bockar, skenar, sparkar, drar iväg, biter eller vägrar gå så är vi TVUNGNA att göra något åt det. Vi kan liksom inte bara fortsätta “business as usual”. Kanske är det då vi söker hjälp, frågar en kompis, tänker en sväng. Och det är väl toppen, så länge inte dessa tankar leder till att vi skyller allt på hästen och tror att vi måste ha skarpare bett och vassare sporrar…
En utav många saker som jag verkligen inte förstår mig på är att SÅ MÅNGA inom hästvärlden tycker det är helt normalt att hästen visar sådana beteenden. Och helt och hållet missar poängen med det, missar vad hästen försöker säga till oss, om oss, med sina beteenden.
Det hästen vill är att bli SEDD som individ med egna känslor, tankar och ideer och att bli LYSSNAD på när den kommunicerar med oss. Det innebär att vi måste stanna upp, göra saker långsammare och skapa ett utrymme för hästen att ta plats i och kunna kommunicera med oss.
Det innebär också att när våra hästar stegrar, bockar och sparkar, så har vi missat hästens sätt att prata med oss så att den nu måste ta i från tårna och skrika för att bli hörd. Jag lovar att det inte finns “från klar himmel hände dittan och dattan”, det finns ALLTID signaler innan hästen för ett “utbrott”. Vi är bara väldigt väldigt dåliga på att se dem och lyssna på dem. Och många som faktiskt ser signalerna, kanske inte vet hur de ska svara på dessa, vad de ska göra istället. Och det är ju inte så konstigt, det är inget som lärs ut på ridskolan direkt. Tyvärr.
Men nu har jag precis startat KLICKERSKOLAN, där du kan lära dig allt det där som man inte lär sig på ridskolan 😉
Men det var inte det jag skulle komma till. Det får bli ett annat inlägg.
Jag tänker på detta med hästens stora sätt att prata, det som hindrar oss människor från att göra det vi vill med hästen, det som blir problem för oss. Låt oss vända på perspektivet. Istället för att utgå ifrån vad som är ett problem för MÄNNISKAN (för visst ÄR det lite opraktiskt med en stegrande häst…), låt oss kolla på det från hästens perspektiv.
När den gör dessa extrema beteenden kan vi utgå ifrån att den är DESPERAT för att bli hörd. Den klarar inte mer. Självklart ska vi INTE träna hästen i det läget. Det är inte i den paniken som hästen kan lära sig något. Vi behöver backa bandet, jättemycket.
Så låt oss kolla på vad som hände INNAN hästen gjorde allt det där som vi tycker är så opraktiskt. Hur ser hästens liv ut de andra 23 timmarna? Har den kompisar? Tillgång till födosök? En stimulerande hage? Kan den röra på sig när den känner för det ihop med sina kompisar? Är hästen fri från smärta, stress och obehag? Nej? Börja där.
Vad känner hästen när den ser sin människa komma?
Hur känner den sig i sin omgivning, i sin miljö? Känner den sig trygg eller orolig?
Det är här vi behöver börja med träningen. Vi behöver inte ut och “se hur långt vi kan komma innan hästen stegrar sig”, vi behöver gå tillbaka och hjälpa hästen känna sig trygg, känna sig hörd, och hjälpa den lära sig färdigheter den mår bra av att kunna i människovärlden.
Väldigt ofta, när vi har tagit oss tid till att backa och lyssna, så kommer alla dessa stora problem som tidigare fanns, försvinna som smör i solen. Utan att vi överhuvudtaget behövt “visa vem som bestämmer” eller “inte låta hästen vinna”. Gött. Då slapp vi det tramset.
Nyfiken på HUR?
E-kursen “Hästens känslor och signaler” är fullproppad med allt du behöver veta!! <3
