Vi har ju gjort en hel del annat den senaste veckan. Bland annat övat på att backa i vinkel, backa i uppförsbacke, tränat på att stå på en ny balansplatta jag snickrat ihop, och varit i skogen två gånger. Men det är ridningen som är lite top of my mind just nu, så tänker fortsätta skriva om det. Någon kanske undrar hur det går.
Efter att jag skrivit förra gången var jag på en till skogstur. Denna gången med en häst vi har gått promenad med tidigare och sen en häst vi inte varit ute med. Bästa människosällskapet som var lugna och inte hade en massa höga krav om hur snabbt eller mycket vi skulle gå. Så då kände jag mig helt trygg med att göra det jag behövde. Som tidigare skrivit har jag bräddat sadeln. Så det här är andra gången jag rider efter det. Jag började med att gå med Reifur tills vi kom upp i skogen. Han var lite tveksam till att lämna gården, men inte tillräckligt till att jag skulle stanna hemma. Jag tänker att det kan vara lite dubbla känslor: dels svårt att lämna gården, dels kul att gå ut i skogen med andra hästar. Så det är ok att vara tveksam och titta tillbaka, men är han ändå villig att fortsätta så tänker jag att han är med på att gå ut. Uppe i första skogsdelen tänkte jag sitta upp. Klev upp på en sten, han stod bredvid, tuttade på min fot som startsignal för så å vända bort rumpan. Människorna vi var med frågade om jag ville att de skulle hålla i Reifur. Jag vill aldrig det, jag vill inte ens hålla i tyglarna själv. Jag vill att ridning ska vara något han säger ja till. Inget jag tvingar på honom. Dock är jag lite envis och ger mig inte på en gång. Kanske borde jag. Men treåringen i mig vill inte. Så jag fick till slut sitta upp. Sen när vi skulle fortsätta turen vände Reifur och gick bestämd mot hemväg. Då hoppade jag av. Tänkte att om han är ok med att gå vidare med mig så fortsätter vi turen. Så blev det. Sen längre in i skogen när jag kände att han kunde gå fram lätt med mig i sadelläge så försökte jag hoppa upp igen. Det gick lättare och vi red först en bit tills han blev tveksam. Då försökte vi få ena hästen att gå först, men det gick inte. Så då hoppade jag av igen och gick en bit.
Det blev nog två gånger till liknande. Jag fick sitta upp och sen hoppade jag av igen. Ena gången för att han kändes stressad, han blev liksom snabbare och snabbare och högre och högre huvud. Så då kände jag att det var läge med människostöd från marken igen. Andra gången blev han skrämd av en flaggstång som lät i vinden. Då fick jag vara rätt hård för att få honom att stanna så jag kunde hoppa av. Resten av turen gick jag. Dock bad han mig inte hoppa av någon av gångerna.
I tisdags gjorde vi ridövningen på ridbanan igen. Ni ska få se film på det. Det är ingen film jag känner mig sådär jättestolt över. Dels för att jag inte gör som Anne sa jag skulle. Jag går för fort fram. Dels för att jag är envis och inte låter bli ridningen när Reifur visar att han inte vill att jag ska rida. Men jag vill dela ändå, för jag vill vara transparent och äkta och inte bara visa det som ser bra ut. Jag är i en process i mig själv, jag har min bagage som väldigt dominant NH tränare. Delar av det finns nog i mig fortfarande. Och den där treåringen som vill!! Det här är samma film som jag skickar Anne för feedback. Jag vet fortfarande inte om jag ska byta sadel… Kanske borde ge det en chans. Men det är liksom en chans som kostar en del pengar… I filmen ser ni att Reifur går till tunnan längst bort på ridbanan. Det syns inte, men han går med beslutsamma och trygga steg. Stannar för att jag klickar. Den delen av ridbanan har han tyckt varit läskig och inte velat gå till alls tidigare. Och att han ändå kan gå så bestämd till tunnan som står där med mig på ryggen tycker jag är imponerande.
Filmen visar också lite spring efteråt. Och försök till att hoppa över bommar. Det är mest jag som hoppar och springer 😀 Känner ni igen det? Man tränar mera än hästen gör. Lyfter benen högt i pantherwalk, lutar sig låååångt bak för att få till den där crunchen, galopperar och galopperar i hopp om att hästen ska vilja härma en. Det ser rett roligt ut från en betraktares vinkel kan jag tänka mig 😀 Så jag lät det vara med i filmen, som en del av livet, en del av våran historia.
Här är ridfilmen, och ps: jag har snabbspolat delar av den.
Jag filmade också innan det där jag sadlar honom. Den är lite stökig, och jag är osäker på om det handlar om att han inte vill bli sadlad eller det är en distraherande miljö han är i… Jag vet inte hur intressant ni tycker det är, men om ni vill titta på en lite stökig samling så kan ni titta här.
Skriver mera nästa vecka!
Hanne och Reifur